Maria Andersson

bara ordet gör mig nervös. för mig är cellförändringar och cancer likvärdiga.

Min älskade farmor förlorade kampen mot sjukdomen och att se henne tyna bort och ha så ont gjorde och gör mig så ledsen. Hon var den enda far/morföräldern som jag egentligen hade. Morfar dog när jag var 4, mormor när mamma var 7, och farfar 1 år innan jag föddes. Så hon var min enda "fammo" En fammo för de flesta, vid hennes begravning var det tom de som inte visste vad hon egentligen hette, det var ju bara "fammo". Jag fick växa upp med henne och följa med henne på jobb och promenader i byn, vilket lärde mig massor! Jag saknar henne så mycket, ännu idag och är ledsen för att hon aldrig fick uppleva sina barnbarnsbarn! Idag skulle hon haft 3!!!

många omkring mig har förlorat när och kära i kampen mot denna kräfta, och jag har inte många som jag vet som lyckats klara sig. Min älskade makes far, tillika min svärfar gick över 2005, i cancer som började i prostatan. Jag fick aldrig träffa honom i detta livet! så jag finner stort avsky mot denna eländiga sjukdom, som trots allt får bättre och bättre prognoser ju mer forskning de gör. Snart är det dessutom dags för rosabandet-galan och bröstcancerinsamlingen är i full gång. Jag har givetvis köpt mig ett band, men de fjuttiga kronorna känns inte som någon större hjälp. Men som man säger, många bäckar små...

Så för ett par månader sedan var det dags för mig och mitt cellprov som jag faktiskt är duktig på att ta. som vanligt så hade jag inte en tanke på att det faktiskt kunde vara några förändringar. Jag skojade med gynekologen och påminde henne om att hon inte skulle ringa mig före jag ringde henne! Men så en fredag för en månad sen så ringer hon och säger att provsvaren faktiskt inte var bra. jag hade måttliga förändringar på livmodertappen som måste tas bort och skickas vidare för analys. Den fredagen vändes faktiskt tillvaron upp och ner. Jag är en sådan person som tänker och grubblar mycket, och detta besked så började jag givetvis grubbla på cancer.. det är som sagt det cellförändringar betyder för mig. så många tårar föll den fredagen och jag läste på internet om cellförändringar och givetvis så snubblar man över sådant som får en att grubbla ännu mer. Att det påverkar eventuell graviditet på så sätt att den kan bli sent missfall eller tidig förlossning var det mest skrämmande jag läste. Jag vet inte om jag skulle klara av att förlora ett barn i magen, jag hade förmodligen brutit ihop totalt!

För jag vill ju ha fler barn så är det ju. kanske inte idag, just precis nu, men jag vill ha ett syskon till Edvin!

Ja, allt eftersom dagar och veckor gick så lugnade sig grubbleriet. jag kände mig inte så stressad alls. Men jag hade ju inte hört någon annan som haft cellförändringar, vilket gjorde att det kändes extra jobbigt och nästan genant.. konstiga känslor man kan ha!!

så kom kallelsen till koniseringen där dom då skulle skära bort den delen som var dålig. Då börjar man ju givetvis fundera igen, och oroa sig för ingreppet. Och med den oron gick jag med en klump i magen till gynekologmottagningen på Sunderbyn. ingreppet gick relativt fort, men var inte det roligaste jag varit med om, men 30 minuter från det jag steg in i rummet så gick jag ut, lite lätt rödgråten, men lättad och mindre nervös för svaren än innan. Nu ska jag vänta i ca 4 veckor innan jag får beskedet. och faktiskt känns det bättre nu, ingreppet är gjort, och jag kan inte göra mer! Nu har det också kommit fram att det är flera som haft cellförändringar utan att ha något annat, vilket gör att man känner sig mer trygg i att det faktiskt inte behöver vara något allvarligt!

Tänk vad lugnande det kan vara att bara veta att man inte är ensam i det man går igenom och betryggande att veta att andra har klarat sig bra!

Så är det med det. härmed så ska jag släppa detta elände med cellförändringar och cancer,, för det behöver ju faktiskt inte vara ett likamed tecken emellan!!! så det så!

Så alla ni tjejer där ute: gå och gör era cellprov! viktigt viktigt och en bra garanti på att allt är som det ska!