Maria Andersson

idag valde jag att bryta ihop. Kände det komma redan i morse, var så otroligt trött och svårt att ta mig upp ur sängen. Ingen energi hade jag i kroppen. Inte ens kaffekoppen och frukosten gjorde susen. Att sen komma till jobbet och verkligen inse att jag inte har någon energi att ge dom, utan att all min egna energi är som bortblåst, det var otroligt tungt. Vi hade våra dagliga diskussioner om motivation och realism och jag insåg att jag som assistent inte kan göra gott för min brukare (som han vill)då det strider mot min moral. Jag kan inte låta honom göra saker som inte är bra för honom, det funkar inte för mig. ibland har jag god lust, men det håller inte... Att känna tårarna bränna på jobbet, av frustration, av trötthet, av längtan efter arbetskollegor att bolla tankar med, av längtan till normala arbetsdagar... det är ingen hit. Men det gick.. ända tills jag kommer hem till min galet underbara älskling...

Jag har ingen aning om hur jag ska orka 6 veckor till, hur jag ska kunna tillföra positiv energi på jobbet när de 10 timmar långa arbetsdagarna bara slukar min egna som ett svart hål.. Att veta att en hundvecka är på ingång känns jobbigt, skräckinjagande och fruktansvärt. Kommer jag fixa de 56 timmarna? Jag vet att jag måste ta en dag i taget, att det brukar lösa sig, att jag nästan alltid lyckas fånga energin i sista stund.. men en dag som denna, då känns det länge med 6 veckor kvar till semester. Huvudvärken som jag dragits med i vintras i månader är tillbaka, en sprängande huvudvärk som sätter sig i framloben och därikring. Jag antar att jag har rätt i mina aningar om att det änger ihop med stress och press, men den får klara sig... Där får jag bita ihop...

Man ska inte klaga egentligen. Jag är egentligen tacksam för att jag har ett jobb, en arbetsplats som jag trivs väldigt bra på i vanliga fall, jag har månadslön, om än väldigt låg, jag har min familj och mina vänner som är friska och nära i mitt hjärta.. Jag har det väldigt bra egentligen, jag önskar mig bara det där lilla extra... energi!

Att korpenpassen är slut för terminen är en fröjd, men också en sorg, dessa urgulliga "tjejer" har gett mig så mycket energi och laddat upp mina batterier så många gånger under terminen, all den glädje som de utstrålar och deras härliga attityd är en riktig energikick! Jag längtar otroligt mycket till hösten, att kanske få träffa nya grupper och få nya utmaningar i mitt instruerande...

Men om jag ska ha en chans att orka med hösten så måste jag hitta energin. Energi att vara ute på promenader, vara i mitt hemmagym, vara ute i landet, göra saker som är roligt, vara ut till vännerna och familjen.. Annars är jag rädd för att det är en trött och deppig Maria som kommer genom sommaren... Som vanligt vet jag att det löser sig, det är bara frågan om när och hur.. skulle dock se att det infinner sig innan lördagmorgon :)

Snart ska jag och A gå ner i källaren, slå igång spelaren och köra ett corepass á 30 minuter... sen ska jag nog ligga på spikmattan mina 20 minuter och se om det hjälper!
I morgon har jag en arbetsdag att se framemot som avslutas med härligt besök!!! Det bringar energi!!! sen blir det två lediga där jag ska ha två fingrar i väggen och ladda batterierna!!!
¨
Ta hand om er där ute och låt aldig nån stjäla för mycket energi av er så ni inget har kvar till er själva!
Kramar