Maria Andersson

Tänk,det var över ett år sedan jag skrev sist! och MYCKET har ju hänt! Då var jag kanske inte less på att skriva, men det jag egentligen ville skriva om, kunde jag inte riktigt skriva om.

För på min födelsedag så visade stickan 2 sträck, jag var gravid! Det var verkligen den bästa av mina födelsedagar!

Det var otroligt spännande veckor som väntade. Graviditeten var som i flera faser för mig. Först var det vecka 1, dubbelkolla att testet verkligen visade rätt :) Vi hade två månader innan bestämt oss för att bli gravida. Ja eller bli, och bli, men att försöka i alla fall. Jag har alltid varit noga med att inte förvänta mig att det ska vara lätt. Att man bara "blir" med barn, utan sett barn som en speciell gåva, ett mirakel!

Så vart vi egentligen förvånade över att det gick så fort, och nästa "fasa" var att det beräknade datumet efter egen beräkning var 28 december! men hallo, DET går ju inte :)
När jag senare fick träffa barnmorska och få hennes beräknade datum (29 december) så vart ju allt mycket bättre :) haha... vi gick nog genom min graviditet med hoppet att H*N skulle komma lite senare än beräknat!

När vi då fick göra ultraljudet och för första gången fick tjuvkika på H*N var helt magiskt! Att ett hjärta som slår och små armar som fäktas kan göra en så lycklig och tårögd är makalöst. Det var den augustidagen som det var verkligt. det VAR något i magen!! Jag var inte bara skendräktig!

Min graviditet har nog också varit allt annat än rolig och lätt. jag hade nog aldrig tänkt mig att man skulle vara så trött, så illamående och ha så ont under så lång tid! men det avlöste verkligen varandra. först illamående från april-augusti, sen foglossningar från augusti fram till dagens datum. För det går inte över för alla direkt!!!

Men jag brukar tänka på det: jag har fått världens finaste mirakel, så det är väl värt alla krämpor under det dryga året som gått! och jag skulle göra det igen!!! jag är inte avskräckt!

Edvin, våran älskade pojk, kom till oss den 1:a januari 2011. klockslaget han bli hela 00.36 när han tillslut efter lång kamp kom som skjuten ur en kanon! Det dygnet tar vi nån annan gång!

Tänk att ett litet liv kan förändra ens egna liv så radikalt. Plötsligt så bryr man sig inte om sig själv på samma sätt, man sätter hela sitt liv framför den lilla halvmetersfiguren som kommit. Allt kretsar kring honom och hans välbefinnande.

Edvins första månader var inte heller de roligaste, varken för honom, eller för oss som föräldrar. i ca 3 månade hade han ont i magen. jag skulle nog inte kalla det kolik, men flera flera timmar skrek han varje kväll. ungefär mellan 19-23 var det dags, nästan som en klocka! det var inget som hjälpte, man kunde bara gå och gå och gunga och humpa. äta hjälpte föga och inget tröstade. Vi var bägge två så slut och uppgivna vissa dagar, men något får en ändå att orka: det lilla livet, vår Edvin!

Jag upplevde väldigt blandat med stöd och uppmuntran. det finns alltid de människorna som ska komma med "goda råd", "veta-bäst-kommentarer" och så vidare. och nu i efterhand så önskar jag bara att jag kunnat vara stark nog och lita till mig själv och A, att vi känt Edvin bäst och kunnat låta vissa saker bara fara in genom ena örat och ut genom andra. Men man lär så länge manlever och jag tror och hoppas att med ett, eventuellt, nästa barn, så kommer jag vara tryggare och lugnare! Många gånger tror jag att min oro faktiskt ökade Edvins magbesvär och hans oro. men som sagt, man lär så länge man lever!

Sen fick vi också höra att "tiden går så otroligt fort" och de första 3 månaderna känndes det som att alla snackade en massa skit. Det kändes som evigheter varje vecka. men sen sa det bara *poff* och så fyllde Edvin 6 månader, 7-8- och nu 9 (!) månader. Helt galet vad det faktiskt på riktigt, går otroligt fort!
Hur mycket som helst händer på så kort tid och han växer så det knakar! buset i honom minskar dessvärre inte, utan snarare ökar. och i takt med att han tar sig fram snabbare och mer självständigt ökar också busen och ofogen! i början suckade jag över att han slet i gardinerna, nu får man vakta uttag, sladdar och det som står på vardagsrumsbordet. För nu reser han sig efter möbler, går med lära-gå-vagnen (trots att vi måste gå med honom och passa eventuella fall). Helt galet!! min lilla bebis är stor!

Jag tänke att med mitt nyöppnande av bloggen, ska skriva om Edvin och våran lilla familj. Jag känner att jag har sånt behov att skriva av mig, berätta vad som händer, så vad passar inte bättre än här :)

ni som följer får väl sålla det ni vill läsa :)

Så på återseende kära ni!!

Kramar från Maria Andersson!