Maria Andersson

Ja det är verkligen en historia i sig, så ni som inte är intresserade: Läs inte :)

det är också ett lååååångt inlägg med allt som jag bearbetar/bearbetat under 9 långa månader!!

Förlossningen var något som jag, som säkert alla gravida kvinnor, tänka en hel del på. men jag var nog aldrig riktigt nervös, utan försökte tänka att "det blir som det blir". som förstföderska har man som inte någon koll på hur det ska vara, hur det ska kännas, vad man kan åstadkomma med sin kropp vid en förlossning! och jag måste säga att jag är mer nervös inför en eventuell andra förlossning!

För att föda barn, det GÖR ont, men det onda försvinner verkligen på en sekund när barnet är ute! Sen är jag övertygad om att läkningsprocessen efteråt är högst individuell. och tyvärr är också tiden efteråt det man får prata minst om, om man inte bortser från rådet "knip"!!

Mina förkänningar startade en månad i förväg. då kändes det som molvärk, mensvärk. BArnmorskan gladde sig å sa att nu förbereder den sig :) till en början var jag nästan rädd att han skulle komma för tidigt :) Men molvärkarna kom och gick. det gick dagar mellan vissa och veckor mellan andra. Så kom julen och det var stendött i magen. men när planerna på nyår gick i gång, så bestämde sig Edvin för att agera. Fredag 30 december började återigen molvärkarna göra sig påminda. under hela dagen känndes det annorlunda i kroppen. hade mera flytningar och mot kvällen började molandet vara väldigt regelbundet. det gjorde inte jätteont, men ni kvinnor vet, mensvärk! S kom förbi under kvällen en snabbis och påminde mig om att det kunde gå fort, som det gjort för henne, men jag trodde henne inte! under kvällen så kom det också en större flytning/blodblandad histora i toan, kanske var det slemproppen tänkte jag, men var inte säker: vad visste jag, jag hade ju aldrig varit med om det!!!A jobbade det sista kvällspasset innan nyår och kom hem 22.30, trött som ett djur!

När vi då ligger i sängen så knäpper det till i magen/underlivet. jag hade läst att några hade kännt en knäpp precis innan vattnet gick. så då väntade jag, och väntade, men inget hände... jag försökte sova, men kom inte till ro. jag funderade vad som väntade, om det var dags snart och om han verkligen skulle komma NU, sista december!!! strax före 1 känner jag hur det börjar rinna i sängen, jag reser mig snabbt upp och skynda till toan.. vattnet gick!! jag torkade av mig och tassar in till A, lite förundrad över vad det verkligen var. väcker honom med: älskling, jag tror vattnet gick, måste vi ringa nu?

Herre gud.. jag tror jag var i chock! nu insåg jag nog att det började närma sig! jag ringer in till BB och efter många om och men så säger hon att vi ska komma in å kolla mig i alla fall. jag beordras att sätta en handuk i trosan för att se färgen på vattnet och så beger vi oss iväg. Någon BB-väska var inte klar. lillens kläder var packade, men inte något till oss.. vi tar nätt och jämt med de grejerna, för "vi ska ju bara dit och vända"!

Jag var fullt övertygad om att vi skulle hem sen. jag hade inte några större värkar ( de satte igång med vattenavgången) och tillbringa mer tid på förlossningen än nödvändigt, det var jag nog inte alls intresserad av!

Så när vi staplar in på förlossningen med värkar (inte nå jättestarka) var 5:e minut vid 2.30 snåret, och blir uppkopplade till första av 4 ctg-kurvor, så är vi fortfarande bägge eniga om att vi ska hem! Barnmorskan konstaterar dock rätt snabbt att Edvin har bajsat i fostervattnet och att vi blir kvar där! Han var inte heller någon aktiv liten krabat under värkarna så därför så får vi inte ens tänka på att åka hem. '

jag ligger uppkopplad första gången en timma tror jag. vattnet fortsätter att sippra ut och jag känner mig rätt obekväm i situationen att ligga där med blöja och blöta byxor. :) mina värkar fortsätter komma regelbundet och börjar också göra ondare allt eftersom tiden går.

barnmorskan beslutar sig för att ge mig en sovdos för att jag ska ha en chans att orka med en kommande förlossning. vi blir skickade till BB och får turligt nog rum 13 (mitt nummer), med 2 sängar! JAg sover inte många minuter den natten med värkar som gör förfärligt ont. när vi sedan ska kopplas upp mot kurva igen vid 9-snåret har vi missat frukost dessutom.

Vi kollar kurvan och blir skickade tillbaka till bb.

Under kommande timmar har jag väldigt dålig koll vad som egentligen händer. Jag duschar, försöker lindra värkarna, jag ber om att få bada, jag har ont, jag drömmer om lustgas, jag är trött och vid 1-tiden vill jag bara ge upp! under denna tid velar personalen om jag ska få en spruta för att sova eller om jag ska bada för att lindra värkarna. De pratar med barnläkare, vilket jag inget vet om, för Edvin är trött och slö som det ser ut. Tillslut kommer ett beslut: jag får varjen bada eller sova: barnet ska ut och jag får värkförstärkande!

den kommande tiden är jobbig, jobbig jbbig, jag är trött, hungrig och har jävligt ont. jag spyr upp det lilla jag får i mig (till lunch fick jag kallrökt lax och potatis, tror ni jag kunde äta nåt!!!) lite saftsoppa dricker jag, men det är för sött! Efter 2 får jag då en epiduralbedövning, för att kunna vila mig! det var det ljuvligaste av alla medel som jag fick! min rädsla innan förlossning för eventuella sprutor fanns inte då. jag kommer inte ihåg nåt av det, mer än att det var mitt i en värk och jag fick spänna ut ryggen! på denna epidural kunde jag sen sova 45 minuter, A åt sin middag och när jag vaknar kunde jag för första gången se min barnmorska som jobbat med mig i 2 h drygt!

nu var klockan 16 och det verkliga jobbet satte igång. det visade sig att epiduralen hade satt sig i mitt vänstra ben vilket gjorde att jag inte kunde gå, som jag ville, utan fick stå en massa. Nu började också vattnet att rinna KONSTANT! jag vet itne hur många gånger de fick byta blöja, sängkläder och skura golvet!!

Till saken tillhör också att jag hade slangar till förbannelse! Edvin hade en skalpelektrod för att de skulle kunna förlja honom ordentliget, jag hade koksaltlösning som renade fostervattnet, jag hade epiduralen i ryggen och kanyl i handen. sen hade jag lustgasen mycket och ofta i handen, för det mina vänner, det var bra skit! :)

så det där mer att vända sig, stå, byta ställningar, gå på toa, det var ett ganska stort projekt : "vänta jag ska bara ta slangen där, vänta, akta slangen där...." Men allt går.. :)
nå kiss på toan gick inte, de fick istället tömma mig med kateter två gånger, vilket jag också fasade för, men det var inga problem!

Edvin hade svårt att komma ner i förlossningskanalen. mitt bäcken ville inte riktigt öppna sig sa den ena barnmorskan. den avlösande barnmorskan sa att det berodde på dåliga värkar. Så summa summarum så ökades dosen med värkstimulernade successivt och jag fick ligga i flera olika ställningar. jag försökte stå mycket och det var grymt skönt att bara gunga bort när värkarna kom, dock var det AS jobbigt att stå när man inte kände ena benet och var trött och med lång energinivå i kroppen.

När det då var dags för avlösning igen (vi hann med 4 team med barnmorskor under det dygnet!), så ville jag inte släppa den underbara barnmorska jag hade. hon var så lugn, så trygg och verkligen den jag behövde då.Hon gav mig ledsagning och styrka att orka i värkarna och var verkligen fantastisk. Barnmorskan som kom skrämde mig! på riktigt så ville jag inte ha henne, hon var som en militär och pekade med hela handen. Hennes första kommentar var " nu bestämmer jag, här ska födas barn!"

21.30 kom hon och strax därpå fick jag börja krysta för att få ner Edvin i förlossningskanalen ordentligt. jag var inte helt öppen, ca 7 cm när hon kom, men vipps så var jag fullt öppen. hon tvingade mig ligga i den mest obekväma ställningen för mig, på sida, men samtidigt när hon började jobba med mig så var värkarna inte längre onda på samma sätt. jag fick jobba med dom och det kändes bra! Det tog nog inte så många minuter innan jag fick förtroende för henne och nu i efterhand, så var hon det jag verkligen behövde i det skeendet! Men hade hon kommit kl 2 så hade jag aldrig velat ha kvar henne!!

sagt och gjort jag krystade, på knä, på rygg, så sida, på "potta" och så vidare. det hände inte så mkt egentligen, han kom längre ner, men aldrig över den sista knölen för att verkligen komma ut. Vid 12 beslutades det att han måste komma ut och barnläkaren ringdes in för att hjälpa mig med med sugklocka. jag fick förklarat för mig hur det skulle gå till, att det skulle komma in en massa folk. detta bara för att det var rutiner, alla hade en uppgift och skulle hjälpa till när Edvin var född.

JAg vet inte vad klockan var exakt när barnläkaren M började att sätta klockan på plats på Edvins huvud. Det var en ganska jobbigt stund. Hon var noga med att klockan inte skulle sitta mot sidväggarna och jag fick värk efter värk. Hon var också noga med att förklara att hon inte skulle göra jobbet själv, utan att det var vi tillsammans som skulle hjälpa honom ner. barnmorskan klippte mig och vipps var det dags att krysta med hjälp av klockans drag.

bara ett par värkar senare så lossnar (tror jag) klockan och jag beordras att inte krysta, " han är nästan här" och så får jag andas lustgas på benådning (nu gjorde det ONT), bara mellan värken! för sen var det dags: nu skulle jag krysta!! poff så kom han. Edvin praktiskt taget flög upp på min mage och allt det onda försvann!! det är sant.. helt galet!

Han kom. vår älskade prins... "lilla gumman..." sa jag till honom när han låg där. jag var fast övertygad om att det var en tjej. så kommer jag på mig själv och frågar vad det blev... "känn efter själv..."

Men hej, det var ju en kille!!!

vi var nog dom stoltaste av alla föräldrar då... en liten kille som så försiktigt gnydde på mitt bröst.. en perfekt liten skapelse som inte alls skrek så där som man sett på tv... en försiktig (läs trött) liten perfekt underbar kille!! Vår son! A fick klippa navelsträngen!
Den upplevelsen är det i särklass bästa du kan vara med om, en pärs, men ett fantastiskt resultat! vi var äntligen föräldrar!

Men dessvärre var inte arbetet för mig över. nu skulle moderkakan ut. barnmorskan börjar trycka på magen och drar i navelsträngen. jag klarade inte av att ha Edvin på magen, jag grät och bad dom förtvivlat att ta bort honom. Så togs han ifrån mig, min älskade son, han låg dock tryggt i pappas famn. Tårar av glädje, stolthet, lycka, smärta och förtvivlan strömmade ifrån mig. Moderkakan kom och så skulle jag sys. FAN tog det aldrig slut. Hon börjar dessutom sy UTAN bedövning. A försökte säga till henne att jag vill ha bedövning och jag grät nog hysteriskt vid det laget. till slut gav hon mig bedövning efter att ha sagt :" men lilla gumman gör det så ont...?"

jag lappades ihop, några få stygn och fick återigen min son till mig!

Tiden efter det är suddig, jag drot endorfinerna, adrenalinet och tröttheten har suddat mkt! :) jag fick duscha vet jag, fick nya kläder och sen fick vi äta. tror Edvin låg i sin låda bredvid mig, men jag är inte säker! :)

vi var föräldrar!!!!!

A var helt fantastisk under hela dygnet... min fantastiska man som stod vid min sida hela tiden. han gav mig styrka, han gav mig mod, han gav mig ork. han lämnade inte min sida, mer än 15 minuter för att hämta middag till honom.. Han masserade mig, smekte mig, höll i spypåsen, hjälpte mig, stöttade mig... ja han var verkligen min klippa. Jag hade aldrig klarat mig utan honom där och han var verkligen bättre än jag någonsin hoppats och trott.

Han var och är ännu idag en klippa. han har funnits där i all den förtvivlan och tvekan på mitt föräldraskap, min trötthet, mitt onda mammahjärta när Edvin skrikit för allt han har, han har stöttat och peppat mig genom alla dessa 9 månader precis som under förlossningen. han har funnits där när glädjetårarna har sprutat från mig av lycka, stolthet och kärlek! Mitt i allt har han själv haft känslor, funderingar, varit tröttare än tröttast, jobbat och tränat. Han är den mest fantastiska maken och pappan man kan ha! jag är verkligen så glad över hans stöd.
Om jag någonsin kan vara till hjälp och stöd för dig på det sättet du varit och är för mig A, så är jag lycklig! Mina killar betyder verkligen allt!!

För det är också någonting man får räkna med. alla dessa känslostormar efter en förlossning. Jag må vara en känslomänniska som har svårt att hålla glädje-som sorgetårar borta, men efter en sån upplevelse så tror jag faktiskt att alla har känslostormar!! Känslor som jag ovan beskrivit och känslor av obeskrivlig kärlek!!!

än i dag kan jag ha Edvin i famnen och gråta av lycka att jag har honom, en perfekt busig, gosig, mysig, härligt underbar liten kille!!

En förlossning tar också länge att bearbeta. i alla fall för mig. Det är nog säkert individuellt. men jag kommer alltid tycka att det var en häftig, smärtsamt och härlig upplevelse.

 

Sen kommer ett kapitel för sig, och ett kapitel som skiljer sig otroligt mycket person till person:tid för läkning!
För mig tog det väldigt lång tid att läka ihop. Jag kunde inte sitta över huvudtaget på 2 veckor! under min långa förlossning så fick jag flera stora hemorroider som tog låång tid att läka ihop. det i kombination med klippet gjorde de första två veckorna jobbiga. ingen hade verkligen förberett mig på det. allt vad man pratat om var förlossningen, det onda där och att det skulle gå över. ingen pratade någonsin om att man kunde få hemmoroider, att såret tog lång tid på sig att läka och att man kände sig som en köttkvarn där nere. det kom verkligen som en fullständig chock och jag är så glad att jag hade min finaste vän L att prata med. hon fick sin M blott 9 dagar efter Edvin!

Under dessa månader har jag verkligen haft ett stort stöd i henne och kunnat prata om läkning, urinläckage, sår och underliv och foglossningar. vi kan ännu idag prata om att allt inte är som vanligt! men det fick man aldrig någon införmation om innan! jag är fullt medveten om att det är så olika. att vissa känner sig som vanligt alldeles efter förlossningen, att alla inte ens behöver läka sår som jag. Men jag har svårt att tro att vi är de två enda som inte läkt på två dar!?

Nå. trots allt så ha inte upplevelsen, före, under eller efter avskräckt mig. jag längtar redan efter ett mirakel till. och NEJ det är inget vi planerar just nu. men jag önskar innerligt att jag om ett par år kan och får berikas med ett nytt litet mirakel. för jag vill och hoppas att få gå igenom hela resan igen!! Kanske har man mer tur med krämpor, men jag lovar: man överlever även det!!!

Många kramar till er där ute... och ni: ta hand om varandra, glöm inte påminna de ni älskar att ni faktiskt älskar dom. Man kan Aldrig säga det för mycket!!!