sömn är trevligt!
Blev ingen promenad, ÄNNU, innan mp3:n var full var också huvudvärken och tröttheten mer påtaglig, så jag gick och väckte A som jobbar natt, problemet var bara det, att när jag kröp ner i sängen brevid honom så tog det inte så länge innan jag somnade *skrattar* och vips var 3.5 timmar borta! När jag vaknar är han på väg ut i regnet till banan för att köra lite. nå ska bjuda på lite middag i alla fall, lite omelett ca 20.00 :)
Nu vräker regnet ner, men jag tror ändå att jag ska ta mig en promenad, om inte till affären och köpa lite mjölk. Tror väl inte riktigt att detta är ett sommarregn som är svalkande och härligt, snarare ett höstregn som biter genom ben och märg. detta baseras på + 12 grader i temperaturen. Nå finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder.
Hade på mig långkalsonger och dubbla jackor även igår när jag var på crossbanan med A för första gången på nästan ett år! Kallt men härligt.
Tack alla som hört av sig till mig. Det är ingen fara, jag TAR hand om mig nu.. som sagt, jag tar signaler på allvar, men det tar kanske lite tid innan jag vågar göra nåt åt dessa! Håller helt klart med om att man måste ta tag i saker och ting innan det resulterar i total krasch, men samtidigt är det väldigt svårt att veta om man verkligen är på väg ditåt, eller om det faktiskt bara har varit lite mycket att göra på sistone! I vilket fall som helst tycker jag att man måste bromsa (lätt att säga nu va) stanna till, kanske backa tre-fyra steg, och tänka till: vad ska jag göra för att förändra min situation? Det är inte alltid det bästa att tänka: "snart blir det lugnare" eller "om 3 månader får jag vila" för då kan det faktiskt ha gått lite för långt och du missar hela din ledighet på grund av att du är för trött för att göra något!
Jag har under vintern haft min "ledigvecka", då jag bara jobbar en tisdag på en vecka, som en nödutgång där jag fått landa och hämta krafterna, men när ledigveckan bara handlar om att ligga på soffan, eller gå omkring som en zombie så blev det stopp till slut!
Jag trodde aldrig att jag skulle blogga för ett halvår sedan, och framförallt inte vara så öppen som jag faktiskt har varit. Men samtidigt är det ett bra sätt, att skriva av sig (att det sen blir öppet för allmänheten är väl annat), och jag har inget att dölja ;) Nu får dom som vill följa min vardag, mina känslor, och som jag skrev i början, alltid kanske mina tokigheter kan hjälpa nån!
Nu åter till lugnets tecken och dags att peta i någon form av lunch (?) också!
Take care!
Nu vräker regnet ner, men jag tror ändå att jag ska ta mig en promenad, om inte till affären och köpa lite mjölk. Tror väl inte riktigt att detta är ett sommarregn som är svalkande och härligt, snarare ett höstregn som biter genom ben och märg. detta baseras på + 12 grader i temperaturen. Nå finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder.
Hade på mig långkalsonger och dubbla jackor även igår när jag var på crossbanan med A för första gången på nästan ett år! Kallt men härligt.
Tack alla som hört av sig till mig. Det är ingen fara, jag TAR hand om mig nu.. som sagt, jag tar signaler på allvar, men det tar kanske lite tid innan jag vågar göra nåt åt dessa! Håller helt klart med om att man måste ta tag i saker och ting innan det resulterar i total krasch, men samtidigt är det väldigt svårt att veta om man verkligen är på väg ditåt, eller om det faktiskt bara har varit lite mycket att göra på sistone! I vilket fall som helst tycker jag att man måste bromsa (lätt att säga nu va) stanna till, kanske backa tre-fyra steg, och tänka till: vad ska jag göra för att förändra min situation? Det är inte alltid det bästa att tänka: "snart blir det lugnare" eller "om 3 månader får jag vila" för då kan det faktiskt ha gått lite för långt och du missar hela din ledighet på grund av att du är för trött för att göra något!
Jag har under vintern haft min "ledigvecka", då jag bara jobbar en tisdag på en vecka, som en nödutgång där jag fått landa och hämta krafterna, men när ledigveckan bara handlar om att ligga på soffan, eller gå omkring som en zombie så blev det stopp till slut!
Jag trodde aldrig att jag skulle blogga för ett halvår sedan, och framförallt inte vara så öppen som jag faktiskt har varit. Men samtidigt är det ett bra sätt, att skriva av sig (att det sen blir öppet för allmänheten är väl annat), och jag har inget att dölja ;) Nu får dom som vill följa min vardag, mina känslor, och som jag skrev i början, alltid kanske mina tokigheter kan hjälpa nån!
Nu åter till lugnets tecken och dags att peta i någon form av lunch (?) också!
Take care!
Kommentarer
Trackback
