Jag är lycklig
För hur dagen än har varit och blivit så är faktum det att jag, när jag lägger huvudet på kudden på kvällen, har världens finaste lilla familj.Jag lever verkligen det liv jag vill, och har drömt om att leva.
Kom att tänka på det när jag i kväll satt tillsammans med Edvin på golvet och studerade hans lek med att stoppa i klossar i ett hus. Han var så lycklig, skrattade för sig själv, missade öppningen, försökte igen, tills det gick. Min fina, fina son. Han är verkligen så perfekt på alla sätt och vis, och jag kunde aldrig ens föreställa att man kan känna denna enorma mängd kärlek för en liten krabat. Hjärtat blir så varmt och ömt när jag tänker på honom, de fina små pepparkaksögonen, charmlocken i pannan och den energin och vilja som den lilla starka kroppen besitter!
Han har verkligen en vilja, och ett humör den gossen och numera om dagarna så har vi många duster gällande vad som Edvin vill göra kontra vad som mamma vill/tycker är rätt, att göra! vissa dagar är man så trött, så less och tycker att han är billig! Man suckar både en och två gånger för att man måste orka några timmar till innan läggning, eller innan A kommer hem. Men konstigt nog så sitter man ändå stunden senare och tänker med ett varmt hjärta hur underbar han är!!
För min dröm har varit att ha en familj, en man som jag är trygg och förälskad i, barn, gärna ett par stycken, ett fint hus att bo i. Ja en lycklig tillvaro helt enkelt. Och nu, i en ålder av knappa 30 så lever jag verkligen det livet. Jag har en trygg tillvaro där jag verkligen trivs och är lycklig i. Jag har en man sedan 1 år tillbaka, den finaste mest underbara man som man kan få, jag skulle aldrig, aldrig, aldrig önska mig annat och byta ut honom. Även om jag vissa dagar surar och är besviken, så är det ändå den bästa som finns. Alla har vi fel och brister, så även han, men de brister han har jobbar han ständigt på och hjälper mig att jobba på mina fel och brister. Han komplementerar mig så otroligt bra och jag är bara så glad att jag har honom vid min sida! Min pusselbit som passar perfekt i mitt livspussel. Utan den pusselbiten är det ett stort hål i pusslet!!! Älskar dig min älskade A!!! Mest av allt, varje dag!!
Han har gett mig en son, tillsammans har vi köpt oss vårt hus, som vi är i full gång att renovera - bastun i källaren ska få sig en makover á la big time. för nu tar vi för första gången in hantverkare till hjälp.. skönt, men dyrt! men det må det vara värt!
Det liv jag lever är jag så glad att jag har. det liv jag lever är det bästa! jag är lycklig i min familj, min trygghet och det är det jag är så tacksam för när jag lägger huvudet på kudden!!
Lycka och kärlek!!!
Det här med cellförändringar
bara ordet gör mig nervös. för mig är cellförändringar och cancer likvärdiga.
Min älskade farmor förlorade kampen mot sjukdomen och att se henne tyna bort och ha så ont gjorde och gör mig så ledsen. Hon var den enda far/morföräldern som jag egentligen hade. Morfar dog när jag var 4, mormor när mamma var 7, och farfar 1 år innan jag föddes. Så hon var min enda "fammo" En fammo för de flesta, vid hennes begravning var det tom de som inte visste vad hon egentligen hette, det var ju bara "fammo". Jag fick växa upp med henne och följa med henne på jobb och promenader i byn, vilket lärde mig massor! Jag saknar henne så mycket, ännu idag och är ledsen för att hon aldrig fick uppleva sina barnbarnsbarn! Idag skulle hon haft 3!!!
många omkring mig har förlorat när och kära i kampen mot denna kräfta, och jag har inte många som jag vet som lyckats klara sig. Min älskade makes far, tillika min svärfar gick över 2005, i cancer som började i prostatan. Jag fick aldrig träffa honom i detta livet! så jag finner stort avsky mot denna eländiga sjukdom, som trots allt får bättre och bättre prognoser ju mer forskning de gör. Snart är det dessutom dags för rosabandet-galan och bröstcancerinsamlingen är i full gång. Jag har givetvis köpt mig ett band, men de fjuttiga kronorna känns inte som någon större hjälp. Men som man säger, många bäckar små...
Så för ett par månader sedan var det dags för mig och mitt cellprov som jag faktiskt är duktig på att ta. som vanligt så hade jag inte en tanke på att det faktiskt kunde vara några förändringar. Jag skojade med gynekologen och påminde henne om att hon inte skulle ringa mig före jag ringde henne! Men så en fredag för en månad sen så ringer hon och säger att provsvaren faktiskt inte var bra. jag hade måttliga förändringar på livmodertappen som måste tas bort och skickas vidare för analys. Den fredagen vändes faktiskt tillvaron upp och ner. Jag är en sådan person som tänker och grubblar mycket, och detta besked så började jag givetvis grubbla på cancer.. det är som sagt det cellförändringar betyder för mig. så många tårar föll den fredagen och jag läste på internet om cellförändringar och givetvis så snubblar man över sådant som får en att grubbla ännu mer. Att det påverkar eventuell graviditet på så sätt att den kan bli sent missfall eller tidig förlossning var det mest skrämmande jag läste. Jag vet inte om jag skulle klara av att förlora ett barn i magen, jag hade förmodligen brutit ihop totalt!
För jag vill ju ha fler barn så är det ju. kanske inte idag, just precis nu, men jag vill ha ett syskon till Edvin!
Ja, allt eftersom dagar och veckor gick så lugnade sig grubbleriet. jag kände mig inte så stressad alls. Men jag hade ju inte hört någon annan som haft cellförändringar, vilket gjorde att det kändes extra jobbigt och nästan genant.. konstiga känslor man kan ha!!
så kom kallelsen till koniseringen där dom då skulle skära bort den delen som var dålig. Då börjar man ju givetvis fundera igen, och oroa sig för ingreppet. Och med den oron gick jag med en klump i magen till gynekologmottagningen på Sunderbyn. ingreppet gick relativt fort, men var inte det roligaste jag varit med om, men 30 minuter från det jag steg in i rummet så gick jag ut, lite lätt rödgråten, men lättad och mindre nervös för svaren än innan. Nu ska jag vänta i ca 4 veckor innan jag får beskedet. och faktiskt känns det bättre nu, ingreppet är gjort, och jag kan inte göra mer! Nu har det också kommit fram att det är flera som haft cellförändringar utan att ha något annat, vilket gör att man känner sig mer trygg i att det faktiskt inte behöver vara något allvarligt!
Tänk vad lugnande det kan vara att bara veta att man inte är ensam i det man går igenom och betryggande att veta att andra har klarat sig bra!
Så är det med det. härmed så ska jag släppa detta elände med cellförändringar och cancer,, för det behöver ju faktiskt inte vara ett likamed tecken emellan!!! så det så!
Så alla ni tjejer där ute: gå och gör era cellprov! viktigt viktigt och en bra garanti på att allt är som det ska!
kärleken till ett barn!
Edvin har under lång tid börjat försöka resa sig. redan när han var 8 månader så stod han själv.. givetvis så var man tvungen (än idag) att stå bakom, för vettet att han inte har balans, finns inte! strax innan 9-månadersdagen tog vi fram lära-gåvagnen.. och vipps så går han själv med den.. det går ruskigt fort. sedan har det knallat på, han har gått, gått, gått... inte alls utan stöd, och inte mot möbler, men mamma, pappa och alla som varit runt i kring, har fått erbjuda finrarna så han fåt gå, gå, gå... två veckor innan 9 månadersdagen så reser han sig då mot vardagsrumsbordet.. och mamma tror att det är början på att han faktiskt ska börja resa sig själv och gå efter möbler.
Men tänk så fel jag hade... han ramlade några gånger, och vad vet jag, kanske blev han rädd, för inte förän igår, gör han ansträgning till att resa sig själv, mot mitt ben. det lyckas inte, så då använder han den öppna diskmaskinen! och DÄR mina vänner, där är början!!
Idag, bara några timmar senare, är det enda han gör:reser sig mot allt! Spjälsängen är helt hopplös,, såååå rolig att resa sig mot och gå runt. lampan han haft vid sängen var bara ta bort, byrån som stått vid sängen var bara flytta, för nu roar han sig med att öppna lådorna och gå runt i spjälsängen och prata!
kakakaa.. ampaaa, äjäj... dada... ja, det hörs där innifrån.
tyckte att han ropade på mig, så jag smög mig intill dörren för att tjuvkika på honom.. jo mycket riktigt så ropar han på mig och skrattar: pratandes med vårt bröllopsfoto på mig som står på sänggaveln! mitt lilla hjärta!!!
Nu börjar nog en ny fas i vårt hem: vakta, passa, gå, kliva.. vakta, passa :P men jag gillar det! är så grymt stolt över min lilla son och är så lycklig för att han vil utvecklas och har det tålamodet han verkar ha för att ta sig framåt. han har humör och är galen ibland, men jag älskar honom, över allt annat ändå.. det är väl det som kallas kärleken till ett barn!!!! <3
när tiden inte räcker till....
... Så kanske man ska skippa internet och tv!
Jag har senaste tiden hävdat för mig själv och min omgivning att jag har så lite tid! Förvisso så tar lill-busen en hel del tid, speciellt nu då han gärna bara vill gå gå gå och gå! Går alltså inte själv, utan mamma får hålla handen, alternativt gå bredvid lära-gå-vagnen. Hur som. Edvin brukar dock mellan varven faktiskt leka själv en stund. oftast sker detta på morgonen mellan välling och gröt. i realtid innebär det mellan och omkring 60.00-09.00.
Under denna tid så sitter jag oftast ner med datorn i knäet med en kopp kaffe i handen och plöjer nyheter, skvallerblaska (aftonbladet och expressen) och bloggar. Detta tar egentligen inte så länge, så sen är det den kära ansiktsbokens stund. vipps så har det försvunnit en timma eller två och då är man så trött, seg och frukost sugen.
Så skrider dagen, med Edvin och allt kring honom. vissa dagar är man tröttare än andra, men många dagar sitter jag faktiskt bara och slösurfar, slözappar kanaler och surar för att jag inte orkar göra nåt och att det inte finns nåt att se!
så nu har vårt lilla kommunikationsnät med (vad jag tror är ) Sveriges största leverantör till telefon, internet och tv, strulat och varit totalt kass. telefonen går inte att använda och inte heller tv:n datorn är segare än segast och skapar mest missnöje vid användning. Hur som vi är i ständig kontakt med leverantören och hoppas på förbättring innan uppsägningstiden går ut!
Vart jag vill komma är att under denna tid har jag plötsligt fått mer tid över till annat!! KONSTIGT eller`! :P
jag kan vika tvätt, tvätta, diska och plocka redan vid 7... några större projekt är dock inte lönt att börja med Edvin, för vipps så har han bestämt sig för att hjälpa till eller att bara promenera :) då är friden slut!
Han har förövrigt en mkt intensiv period just nu och visar gärna sitt humör om han inte får sin vilja igenom. Grinar, stampar i backen och bara skriker! går man honom till mötes så slutar han på en blinkning! jag kan säga att är man trött, då är det väldigt nära till hands att ge upp och låta honom få sin vilja igenom, men jag vill verkligen inte göra det egentligen! men men gnäll och grin är det absolut värsta jag vet!!!
Åter till tiden. kanske måste jag sätta egna begränsningar på mitt internetanvändande: 1 h om dagen :P , precis som för barnen.. men tänk så mkt mer tid jag skulle ha över till annat!!
Så nu är det väl dax att stänga av datorn och tv:n och få nåt viktigt gjort: Sängen nästa :)
min förlossning...
Ja det är verkligen en historia i sig, så ni som inte är intresserade: Läs inte :)
det är också ett lååååångt inlägg med allt som jag bearbetar/bearbetat under 9 långa månader!!
Förlossningen var något som jag, som säkert alla gravida kvinnor, tänka en hel del på. men jag var nog aldrig riktigt nervös, utan försökte tänka att "det blir som det blir". som förstföderska har man som inte någon koll på hur det ska vara, hur det ska kännas, vad man kan åstadkomma med sin kropp vid en förlossning! och jag måste säga att jag är mer nervös inför en eventuell andra förlossning!
För att föda barn, det GÖR ont, men det onda försvinner verkligen på en sekund när barnet är ute! Sen är jag övertygad om att läkningsprocessen efteråt är högst individuell. och tyvärr är också tiden efteråt det man får prata minst om, om man inte bortser från rådet "knip"!!
Mina förkänningar startade en månad i förväg. då kändes det som molvärk, mensvärk. BArnmorskan gladde sig å sa att nu förbereder den sig :) till en början var jag nästan rädd att han skulle komma för tidigt :) Men molvärkarna kom och gick. det gick dagar mellan vissa och veckor mellan andra. Så kom julen och det var stendött i magen. men när planerna på nyår gick i gång, så bestämde sig Edvin för att agera. Fredag 30 december började återigen molvärkarna göra sig påminda. under hela dagen känndes det annorlunda i kroppen. hade mera flytningar och mot kvällen började molandet vara väldigt regelbundet. det gjorde inte jätteont, men ni kvinnor vet, mensvärk! S kom förbi under kvällen en snabbis och påminde mig om att det kunde gå fort, som det gjort för henne, men jag trodde henne inte! under kvällen så kom det också en större flytning/blodblandad histora i toan, kanske var det slemproppen tänkte jag, men var inte säker: vad visste jag, jag hade ju aldrig varit med om det!!!A jobbade det sista kvällspasset innan nyår och kom hem 22.30, trött som ett djur!
När vi då ligger i sängen så knäpper det till i magen/underlivet. jag hade läst att några hade kännt en knäpp precis innan vattnet gick. så då väntade jag, och väntade, men inget hände... jag försökte sova, men kom inte till ro. jag funderade vad som väntade, om det var dags snart och om han verkligen skulle komma NU, sista december!!! strax före 1 känner jag hur det börjar rinna i sängen, jag reser mig snabbt upp och skynda till toan.. vattnet gick!! jag torkade av mig och tassar in till A, lite förundrad över vad det verkligen var. väcker honom med: älskling, jag tror vattnet gick, måste vi ringa nu?
Herre gud.. jag tror jag var i chock! nu insåg jag nog att det började närma sig! jag ringer in till BB och efter många om och men så säger hon att vi ska komma in å kolla mig i alla fall. jag beordras att sätta en handuk i trosan för att se färgen på vattnet och så beger vi oss iväg. Någon BB-väska var inte klar. lillens kläder var packade, men inte något till oss.. vi tar nätt och jämt med de grejerna, för "vi ska ju bara dit och vända"!
Jag var fullt övertygad om att vi skulle hem sen. jag hade inte några större värkar ( de satte igång med vattenavgången) och tillbringa mer tid på förlossningen än nödvändigt, det var jag nog inte alls intresserad av!
Så när vi staplar in på förlossningen med värkar (inte nå jättestarka) var 5:e minut vid 2.30 snåret, och blir uppkopplade till första av 4 ctg-kurvor, så är vi fortfarande bägge eniga om att vi ska hem! Barnmorskan konstaterar dock rätt snabbt att Edvin har bajsat i fostervattnet och att vi blir kvar där! Han var inte heller någon aktiv liten krabat under värkarna så därför så får vi inte ens tänka på att åka hem. '
jag ligger uppkopplad första gången en timma tror jag. vattnet fortsätter att sippra ut och jag känner mig rätt obekväm i situationen att ligga där med blöja och blöta byxor. :) mina värkar fortsätter komma regelbundet och börjar också göra ondare allt eftersom tiden går.
barnmorskan beslutar sig för att ge mig en sovdos för att jag ska ha en chans att orka med en kommande förlossning. vi blir skickade till BB och får turligt nog rum 13 (mitt nummer), med 2 sängar! JAg sover inte många minuter den natten med värkar som gör förfärligt ont. när vi sedan ska kopplas upp mot kurva igen vid 9-snåret har vi missat frukost dessutom.
Vi kollar kurvan och blir skickade tillbaka till bb.
Under kommande timmar har jag väldigt dålig koll vad som egentligen händer. Jag duschar, försöker lindra värkarna, jag ber om att få bada, jag har ont, jag drömmer om lustgas, jag är trött och vid 1-tiden vill jag bara ge upp! under denna tid velar personalen om jag ska få en spruta för att sova eller om jag ska bada för att lindra värkarna. De pratar med barnläkare, vilket jag inget vet om, för Edvin är trött och slö som det ser ut. Tillslut kommer ett beslut: jag får varjen bada eller sova: barnet ska ut och jag får värkförstärkande!
den kommande tiden är jobbig, jobbig jbbig, jag är trött, hungrig och har jävligt ont. jag spyr upp det lilla jag får i mig (till lunch fick jag kallrökt lax och potatis, tror ni jag kunde äta nåt!!!) lite saftsoppa dricker jag, men det är för sött! Efter 2 får jag då en epiduralbedövning, för att kunna vila mig! det var det ljuvligaste av alla medel som jag fick! min rädsla innan förlossning för eventuella sprutor fanns inte då. jag kommer inte ihåg nåt av det, mer än att det var mitt i en värk och jag fick spänna ut ryggen! på denna epidural kunde jag sen sova 45 minuter, A åt sin middag och när jag vaknar kunde jag för första gången se min barnmorska som jobbat med mig i 2 h drygt!
nu var klockan 16 och det verkliga jobbet satte igång. det visade sig att epiduralen hade satt sig i mitt vänstra ben vilket gjorde att jag inte kunde gå, som jag ville, utan fick stå en massa. Nu började också vattnet att rinna KONSTANT! jag vet itne hur många gånger de fick byta blöja, sängkläder och skura golvet!!
Till saken tillhör också att jag hade slangar till förbannelse! Edvin hade en skalpelektrod för att de skulle kunna förlja honom ordentliget, jag hade koksaltlösning som renade fostervattnet, jag hade epiduralen i ryggen och kanyl i handen. sen hade jag lustgasen mycket och ofta i handen, för det mina vänner, det var bra skit! :)
så det där mer att vända sig, stå, byta ställningar, gå på toa, det var ett ganska stort projekt : "vänta jag ska bara ta slangen där, vänta, akta slangen där...." Men allt går.. :)
nå kiss på toan gick inte, de fick istället tömma mig med kateter två gånger, vilket jag också fasade för, men det var inga problem!
Edvin hade svårt att komma ner i förlossningskanalen. mitt bäcken ville inte riktigt öppna sig sa den ena barnmorskan. den avlösande barnmorskan sa att det berodde på dåliga värkar. Så summa summarum så ökades dosen med värkstimulernade successivt och jag fick ligga i flera olika ställningar. jag försökte stå mycket och det var grymt skönt att bara gunga bort när värkarna kom, dock var det AS jobbigt att stå när man inte kände ena benet och var trött och med lång energinivå i kroppen.
När det då var dags för avlösning igen (vi hann med 4 team med barnmorskor under det dygnet!), så ville jag inte släppa den underbara barnmorska jag hade. hon var så lugn, så trygg och verkligen den jag behövde då.Hon gav mig ledsagning och styrka att orka i värkarna och var verkligen fantastisk. Barnmorskan som kom skrämde mig! på riktigt så ville jag inte ha henne, hon var som en militär och pekade med hela handen. Hennes första kommentar var " nu bestämmer jag, här ska födas barn!"
21.30 kom hon och strax därpå fick jag börja krysta för att få ner Edvin i förlossningskanalen ordentligt. jag var inte helt öppen, ca 7 cm när hon kom, men vipps så var jag fullt öppen. hon tvingade mig ligga i den mest obekväma ställningen för mig, på sida, men samtidigt när hon började jobba med mig så var värkarna inte längre onda på samma sätt. jag fick jobba med dom och det kändes bra! Det tog nog inte så många minuter innan jag fick förtroende för henne och nu i efterhand, så var hon det jag verkligen behövde i det skeendet! Men hade hon kommit kl 2 så hade jag aldrig velat ha kvar henne!!
sagt och gjort jag krystade, på knä, på rygg, så sida, på "potta" och så vidare. det hände inte så mkt egentligen, han kom längre ner, men aldrig över den sista knölen för att verkligen komma ut. Vid 12 beslutades det att han måste komma ut och barnläkaren ringdes in för att hjälpa mig med med sugklocka. jag fick förklarat för mig hur det skulle gå till, att det skulle komma in en massa folk. detta bara för att det var rutiner, alla hade en uppgift och skulle hjälpa till när Edvin var född.
JAg vet inte vad klockan var exakt när barnläkaren M började att sätta klockan på plats på Edvins huvud. Det var en ganska jobbigt stund. Hon var noga med att klockan inte skulle sitta mot sidväggarna och jag fick värk efter värk. Hon var också noga med att förklara att hon inte skulle göra jobbet själv, utan att det var vi tillsammans som skulle hjälpa honom ner. barnmorskan klippte mig och vipps var det dags att krysta med hjälp av klockans drag.
bara ett par värkar senare så lossnar (tror jag) klockan och jag beordras att inte krysta, " han är nästan här" och så får jag andas lustgas på benådning (nu gjorde det ONT), bara mellan värken! för sen var det dags: nu skulle jag krysta!! poff så kom han. Edvin praktiskt taget flög upp på min mage och allt det onda försvann!! det är sant.. helt galet!
Han kom. vår älskade prins... "lilla gumman..." sa jag till honom när han låg där. jag var fast övertygad om att det var en tjej. så kommer jag på mig själv och frågar vad det blev... "känn efter själv..."
Men hej, det var ju en kille!!!
vi var nog dom stoltaste av alla föräldrar då... en liten kille som så försiktigt gnydde på mitt bröst.. en perfekt liten skapelse som inte alls skrek så där som man sett på tv... en försiktig (läs trött) liten perfekt underbar kille!! Vår son! A fick klippa navelsträngen!
Den upplevelsen är det i särklass bästa du kan vara med om, en pärs, men ett fantastiskt resultat! vi var äntligen föräldrar!
Men dessvärre var inte arbetet för mig över. nu skulle moderkakan ut. barnmorskan börjar trycka på magen och drar i navelsträngen. jag klarade inte av att ha Edvin på magen, jag grät och bad dom förtvivlat att ta bort honom. Så togs han ifrån mig, min älskade son, han låg dock tryggt i pappas famn. Tårar av glädje, stolthet, lycka, smärta och förtvivlan strömmade ifrån mig. Moderkakan kom och så skulle jag sys. FAN tog det aldrig slut. Hon börjar dessutom sy UTAN bedövning. A försökte säga till henne att jag vill ha bedövning och jag grät nog hysteriskt vid det laget. till slut gav hon mig bedövning efter att ha sagt :" men lilla gumman gör det så ont...?"
jag lappades ihop, några få stygn och fick återigen min son till mig!
Tiden efter det är suddig, jag drot endorfinerna, adrenalinet och tröttheten har suddat mkt! :) jag fick duscha vet jag, fick nya kläder och sen fick vi äta. tror Edvin låg i sin låda bredvid mig, men jag är inte säker! :)
vi var föräldrar!!!!!
A var helt fantastisk under hela dygnet... min fantastiska man som stod vid min sida hela tiden. han gav mig styrka, han gav mig mod, han gav mig ork. han lämnade inte min sida, mer än 15 minuter för att hämta middag till honom.. Han masserade mig, smekte mig, höll i spypåsen, hjälpte mig, stöttade mig... ja han var verkligen min klippa. Jag hade aldrig klarat mig utan honom där och han var verkligen bättre än jag någonsin hoppats och trott.
Han var och är ännu idag en klippa. han har funnits där i all den förtvivlan och tvekan på mitt föräldraskap, min trötthet, mitt onda mammahjärta när Edvin skrikit för allt han har, han har stöttat och peppat mig genom alla dessa 9 månader precis som under förlossningen. han har funnits där när glädjetårarna har sprutat från mig av lycka, stolthet och kärlek! Mitt i allt har han själv haft känslor, funderingar, varit tröttare än tröttast, jobbat och tränat. Han är den mest fantastiska maken och pappan man kan ha! jag är verkligen så glad över hans stöd.
Om jag någonsin kan vara till hjälp och stöd för dig på det sättet du varit och är för mig A, så är jag lycklig! Mina killar betyder verkligen allt!!
För det är också någonting man får räkna med. alla dessa känslostormar efter en förlossning. Jag må vara en känslomänniska som har svårt att hålla glädje-som sorgetårar borta, men efter en sån upplevelse så tror jag faktiskt att alla har känslostormar!! Känslor som jag ovan beskrivit och känslor av obeskrivlig kärlek!!!
än i dag kan jag ha Edvin i famnen och gråta av lycka att jag har honom, en perfekt busig, gosig, mysig, härligt underbar liten kille!!
En förlossning tar också länge att bearbeta. i alla fall för mig. Det är nog säkert individuellt. men jag kommer alltid tycka att det var en häftig, smärtsamt och härlig upplevelse.
Sen kommer ett kapitel för sig, och ett kapitel som skiljer sig otroligt mycket person till person:tid för läkning!
För mig tog det väldigt lång tid att läka ihop. Jag kunde inte sitta över huvudtaget på 2 veckor! under min långa förlossning så fick jag flera stora hemorroider som tog låång tid att läka ihop. det i kombination med klippet gjorde de första två veckorna jobbiga. ingen hade verkligen förberett mig på det. allt vad man pratat om var förlossningen, det onda där och att det skulle gå över. ingen pratade någonsin om att man kunde få hemmoroider, att såret tog lång tid på sig att läka och att man kände sig som en köttkvarn där nere. det kom verkligen som en fullständig chock och jag är så glad att jag hade min finaste vän L att prata med. hon fick sin M blott 9 dagar efter Edvin!
Under dessa månader har jag verkligen haft ett stort stöd i henne och kunnat prata om läkning, urinläckage, sår och underliv och foglossningar. vi kan ännu idag prata om att allt inte är som vanligt! men det fick man aldrig någon införmation om innan! jag är fullt medveten om att det är så olika. att vissa känner sig som vanligt alldeles efter förlossningen, att alla inte ens behöver läka sår som jag. Men jag har svårt att tro att vi är de två enda som inte läkt på två dar!?
Nå. trots allt så ha inte upplevelsen, före, under eller efter avskräckt mig. jag längtar redan efter ett mirakel till. och NEJ det är inget vi planerar just nu. men jag önskar innerligt att jag om ett par år kan och får berikas med ett nytt litet mirakel. för jag vill och hoppas att få gå igenom hela resan igen!! Kanske har man mer tur med krämpor, men jag lovar: man överlever även det!!!
Många kramar till er där ute... och ni: ta hand om varandra, glöm inte påminna de ni älskar att ni faktiskt älskar dom. Man kan Aldrig säga det för mycket!!!
länge sedan!
Tänk,det var över ett år sedan jag skrev sist! och MYCKET har ju hänt! Då var jag kanske inte less på att skriva, men det jag egentligen ville skriva om, kunde jag inte riktigt skriva om.
För på min födelsedag så visade stickan 2 sträck, jag var gravid! Det var verkligen den bästa av mina födelsedagar!
Det var otroligt spännande veckor som väntade. Graviditeten var som i flera faser för mig. Först var det vecka 1, dubbelkolla att testet verkligen visade rätt :) Vi hade två månader innan bestämt oss för att bli gravida. Ja eller bli, och bli, men att försöka i alla fall. Jag har alltid varit noga med att inte förvänta mig att det ska vara lätt. Att man bara "blir" med barn, utan sett barn som en speciell gåva, ett mirakel!
Så vart vi egentligen förvånade över att det gick så fort, och nästa "fasa" var att det beräknade datumet efter egen beräkning var 28 december! men hallo, DET går ju inte :)
När jag senare fick träffa barnmorska och få hennes beräknade datum (29 december) så vart ju allt mycket bättre :) haha... vi gick nog genom min graviditet med hoppet att H*N skulle komma lite senare än beräknat!
När vi då fick göra ultraljudet och för första gången fick tjuvkika på H*N var helt magiskt! Att ett hjärta som slår och små armar som fäktas kan göra en så lycklig och tårögd är makalöst. Det var den augustidagen som det var verkligt. det VAR något i magen!! Jag var inte bara skendräktig!
Min graviditet har nog också varit allt annat än rolig och lätt. jag hade nog aldrig tänkt mig att man skulle vara så trött, så illamående och ha så ont under så lång tid! men det avlöste verkligen varandra. först illamående från april-augusti, sen foglossningar från augusti fram till dagens datum. För det går inte över för alla direkt!!!
Men jag brukar tänka på det: jag har fått världens finaste mirakel, så det är väl värt alla krämpor under det dryga året som gått! och jag skulle göra det igen!!! jag är inte avskräckt!
Edvin, våran älskade pojk, kom till oss den 1:a januari 2011. klockslaget han bli hela 00.36 när han tillslut efter lång kamp kom som skjuten ur en kanon! Det dygnet tar vi nån annan gång!
Tänk att ett litet liv kan förändra ens egna liv så radikalt. Plötsligt så bryr man sig inte om sig själv på samma sätt, man sätter hela sitt liv framför den lilla halvmetersfiguren som kommit. Allt kretsar kring honom och hans välbefinnande.
Edvins första månader var inte heller de roligaste, varken för honom, eller för oss som föräldrar. i ca 3 månade hade han ont i magen. jag skulle nog inte kalla det kolik, men flera flera timmar skrek han varje kväll. ungefär mellan 19-23 var det dags, nästan som en klocka! det var inget som hjälpte, man kunde bara gå och gå och gunga och humpa. äta hjälpte föga och inget tröstade. Vi var bägge två så slut och uppgivna vissa dagar, men något får en ändå att orka: det lilla livet, vår Edvin!
Jag upplevde väldigt blandat med stöd och uppmuntran. det finns alltid de människorna som ska komma med "goda råd", "veta-bäst-kommentarer" och så vidare. och nu i efterhand så önskar jag bara att jag kunnat vara stark nog och lita till mig själv och A, att vi känt Edvin bäst och kunnat låta vissa saker bara fara in genom ena örat och ut genom andra. Men man lär så länge manlever och jag tror och hoppas att med ett, eventuellt, nästa barn, så kommer jag vara tryggare och lugnare! Många gånger tror jag att min oro faktiskt ökade Edvins magbesvär och hans oro. men som sagt, man lär så länge man lever!
Sen fick vi också höra att "tiden går så otroligt fort" och de första 3 månaderna känndes det som att alla snackade en massa skit. Det kändes som evigheter varje vecka. men sen sa det bara *poff* och så fyllde Edvin 6 månader, 7-8- och nu 9 (!) månader. Helt galet vad det faktiskt på riktigt, går otroligt fort!
Hur mycket som helst händer på så kort tid och han växer så det knakar! buset i honom minskar dessvärre inte, utan snarare ökar. och i takt med att han tar sig fram snabbare och mer självständigt ökar också busen och ofogen! i början suckade jag över att han slet i gardinerna, nu får man vakta uttag, sladdar och det som står på vardagsrumsbordet. För nu reser han sig efter möbler, går med lära-gå-vagnen (trots att vi måste gå med honom och passa eventuella fall). Helt galet!! min lilla bebis är stor!
Jag tänke att med mitt nyöppnande av bloggen, ska skriva om Edvin och våran lilla familj. Jag känner att jag har sånt behov att skriva av mig, berätta vad som händer, så vad passar inte bättre än här :)
ni som följer får väl sålla det ni vill läsa :)
Så på återseende kära ni!!
Kramar från Maria Andersson!
jag är oflitig...
ojojoj...
igår var det fördelsedagsfirande i huset.. jag kan inte hjälpa att jag älskar att ha folk i huset. det där med presenter, det tycker jag däremot att man ska skippa, herregud, det är inga jämna dagar, eller för den delen barn (?) som fyller år.. för man måste väl ändå räknas som vuxen vid 28 års ålder?
Hur som, jag hade tidiga gäster, lunchgäster, gäster hela dan, riktigt trevligt. och hann tom med en promenad i solskenet med T och A! Tack för det!!!
Jag vill också tacka ALLA för den bästa födelsedagen man kunnat få! helt klart kommer jag alltid komma ihåg den! Tack för presenterna (trots att de var onödiga att inhandla) men allra mest, tack för sällskapet, det lever jag länge på. Många skratt och mycket bus med barn och vuxna.
Min blivande åkte iväg och målade på en bil, en 75:ans (?) corvette, som hade fått några riktigt fula stenskott. nu är det fixade med undantag för lite polering! Jag har nog aldrig varit så värst intresserad av gamla bilar så där, men en sån bil, hade jag faktiskt inte tackat nej till!
När A kom därifrån hade han med sig den finaste buketten av stora röda rosor till undertecknad. Ni ska veta att det inte händer ofta, men när det händer, då blir jag överlycklig! bästa blivande make man kan tänka sig.
Fick också ett bidrag till min nyinköpta cykel som det är tänkt ska frakta mig då och då till jobbet! mkt välkommet, vill jag lova. nu tänker jag inte gnälla denna sommar på punkteringar (för det får väl inga nya cyklar??), tungtrampelse och trasiga växlar.. nej nu ska jag njuta av varje tramptag och inte tänka på hur ont i ändan man får de första milen! Längtar redan ;)
Även mor och far, de bästa, såg jag hdae lämnat ett bidrag.. tusen tusen tack älskade päron.. det var mer än jag behövde och förväntade mig!!
Hoppas på att samma päron beslutar sig för att komma och fira 1:a maj med oss, men jag vet att bästa vännerna lockar lite granna.. kanske lockar jag mer genom att spela på en mammas dåliga samvete ;) förlåt mamma, men det är väl lagligt när jag vill ha er här en helg!? :)
under denna vecka har jag också fixat med jobb. Det är nu klart att jag återgår till min tjänst som personlig assistent. det är med skräckblandad förtjusning som jag den 1:a juni klampar in hos min brukare. Att lämna Korpen känns både sorgligt och skönt på samma gång. Nu får jag tillbaka lite mera inkomst, men tappar underbara kollegor, arbetsuppgifter och utmaningar. Nå en och två fötter har jga dock kvar på bygget genom instruktörsjobbet och sektionsjobbet... Så kansliet: ni slipper mig inte *mohahaha* :)
i dag fyller Bästa T år.. enstorebror som måste ha fått den finaste 9års presenten (mig) för 28 år sedan :)
GRATTIS till dig och hoppas du får den bästa av dagar!
Även morbror P fyller år i dag... GRATTIS även till dig!!
Med det sagt, så återvänder jag tillvardagen som 28-åring och ska laga lördagsfrukost och sedan bege mig ut på en långpromenad istormen!
Ta hand om er där ute!!
Kramar
Maria, om 3 månader, Andersson!
lite bilder innan påsk!
Finaste tjejen i världen! Måste jag säga att vi hade det fantastiskt skoj på fredagen när jag var barnvakt!? :)
Byggde kojor och sjöng och spelade såg när mamma och pappa byggde hus Å så klart: Busade!
En fantastisk dag och vecka i Östersund och Åre avslutades med bilfärd hem till Luleå med en sagolikt duktig tjej i bilen! älskar att spexa denna dam och har jag glömt att berätta hur mkt jag älskar denna tjej?! :)
Nu bär det av på ärenden och jobb innan vi åker upp till mamma och pappa och familjen T som är kvar där ännu!
Glad påsk på er alla och KÖR FÖRSIKTIGT!
Borta bra med hemma bäst?
det har verkligen varit en vecka med massor av personlig utveckling, idérikedom och nya kontakter. dessutom har lillan verkligen förgyllt mina timmar både vid avhämtning på flyg och vid "fastertid" Hon är en pärla den lilla ska ni veta!
måndagen kom familjen och hämtade mig från flyget. tänk sp smidigt att på 1.45 i flygtid vara framme i Östersund. Riktigt nice. sen att ett litet plan bullrar och mullrar rätt mkt, det är en annan femma.
Var rätt trött på måndagskvällen och hade väl rätt så mkt nervösa tankar inför Åre.
men så kom tisdagen och efter 2 timmar på tåget så var jag famme vid det fantastiska hotellet vi skulle komma att hålla till under tre dagar. Holiday CLub, verkligen att rekommendera! Pooler, bastu, rutchkanor, gym, bowling, etc etc.. fanns verkligen det mesta. och så rummen, jättefina verkligen!
Så startades resan genom projektledarträffen med info och utbildning och sen var det dags efter lunch (undrar fortfarande hur dom tänkte!) att bege sig upp till Zip-line black. Kommer bilder på detta senare när jag laddar upp dom. men FY fasen vilken adrenalinkick. ¤ linbanor vi skulle ta oss igenom med olika utmaningar. Höjd 60 meter över marken vid tillfällen, och hastigheter upp emot 70 km/timme.. jopp, i enbart iförd sele!
Det var grejer det och den tidigare nämnda lunchen, den var på väg upp mer än en gång! Men jag gjorde det och jag är verkligen superstolt och nöjd över att jag övervunnit delar av min höjdrädlsa och hariga mentalitet!
äta fick man också göra. Fantastisk mat! täljstenskrogen på tisdagen, och Buustamoon på onsdagen. Mumma. på Buustamoon var det också lite teaambuilding och lek(läs tävling) och så airbords. fantastiska upplevelser på fjället och magmusklerna gör fortfarande ont efter allt skratt och stoj som vi var med om den kvällen!
att få vara med om en projektledarträff var verkligen en nystart för mig, jag önskar att denna träff varit redan i hösten så jag fått med mig detta redan då, men nu är det bara att ta tillvara denna inspiration och information och göra resten på ett ännu bättre sätt! jag hoppas nu bara få komma tillbaka till jobbet och kunna behålla all denna energi och förmedla den till mina kära kollegor!
Torsagens tågresa hem gick galant. hade nya bekanta bredvid mig på tåget och en liten som skulle möta upp mig sen för en kommande heldag tillsammans under fredagen!
Nu vaknar dom till liv i kojan så jag ska suga det sista ur lillan och familjen T innan vi åker den lååånga resan upp till A!
Puss och kram på er alla där ute... och om ni har möjlighet i liten eller stor skala: utmana er själva och var ute i den syrerika luften och NJUT!
jag drar till fjällen!
Blir Projektledarträff i åre i dagarna tre och sen lilla familjen i dagarna 3, eller 2 :)
Ingen mail kommer att kollas, inga bloggar att läsas, ingen Facebook att kollas och så vidare.. nu ska jag bara njuta av fjäll livet, ladda batterierna, låta kroppen få vila från hårt kakelgolv och boxövningar. Min skuldra/rygg är fördjävlig för tillfället. Står på priolistan när jag kommer hem. frågan är bara, sjukgymnast eller doktor? Gissar att jag har en inflamation men också en låsning sen lääänge som nu blivit omöjlig. När jag kör vattengympa så blir det sämre har jag fått inse, och nu har jag ju minst sagt inte varit duktig med egen träning, vilket gör att det försämras ännumer. Men som sagt NU ska den få vila. Fick köra extrainryckarpass för bästa L i morse och nu tänker jag brumma i luften till finaste sessan med familj.
Kameran är laddad och med och kommer förhoppningsvis att användas flitigt, MP3-spelaren är laddad och klar och få följa på morgonpromenader med fjällvy! Har sett schemat för p-träffen och där kommer bl.a. linbenetur vara ett moment.. gissa vem som bokstavligen kommer att skita ner sig när hon i enbart sele flyger på 60 meters höjd.. Mmm... jag! Nå, det blir utvecklande för mig i alla fall!
Så nu är det bara det sista som ska packas kvar. Dock sjukt svårt att packa, och kläder till fjällen tar förövrigt grymt stor plats. täckbyxor och extrajacka, underställ i alla de former och så kängorna...
så... nu kopplar jag ner för denna vecka! På återseende!
lite omotiverad....
Rent ekonomiskt är halvtid INGET att rekommendera, speciellt inte om man har en sommar och ett bröllop i ankommande. Att spara på fjällresorna och inhandlingen av "den där skitfina tröjan" är saker som inte är jätte roliga. Men sen är det faktiskt skönt att ha mer fritid, att hinna med vännerna och släkten, att kunna åka skidor i finvädret mitt på dan etc. nu när solen tittar fram så är faktiskt 50% guld värt i ren rekreation och glädjesynpunkt :)
Jag har som ett viktigt beslut att ta de kommande dagarna/veckorna. Åker till Östersund/Åre hela nästa vecka för projektledarträff och så klart fam T och prinsessan!. men efter det så bör mitt beslut och därmed också min nuvarande arbetsgivares beslut, stanna eller gå tillbaka, vara taget. Det är ett supersvårt beslut men jag tror att jag kommer att bli tillfreds med vilket håll det än stannar på. alla tankar och funderingar sista veckorna har varit olus-minus på bägge platserna. kollegor - inga kollegor, halvtid - heltid etc.. och det ena beslutet leder ju faktikst till andra effekter på det andra jobbet och vice versa. Tackar jag nej till mitt gamla jobb, ja då tappar jag också en fast tjänst. tackar jag ja till mitt gamla jobb, ja då förlorar jag möjligheterna till extra pass, och massa massa jobb att hitta nya vatteninstruktörer.. Så är ni sugna.. hör av er.. verkligen.. ni behövs och det är ett superskoj jobb som ger massa massa meriter, självkännedom och nya vänner!
Nå jag grubblar vidare på det.
I går har kära svägerska (soon to be) fyllt år, hade inga möjligheter att fira henne själv, men S fick ta hand om det, på lördag fyllern den andra svägerskan (soon to be) år. och henne ska jag fira tillsammans med lilla F som blivit stora F och 6! herre gud vad tiden går. När jag och A träffades hade hon nyss blivit storasyster för första gången och var en lite blyg tjej som ändå kom att trivas med mig. lillebror F var skräckslagen vid bara tanken på att jag tittade på honom! Sedan dess har det kommit en lillasyster F, som först efter 2 (!) år tillåtit mig att krama henne. De två, F och F har varit väldigt lika som barn, väldigt mammiga och blyga, men tinat fram och blivit de mest goa och mysiga ungar man kan tänka sig! Nu har minsta F blivit näst minsta F då lilla F kommit till världen, spännande att se hur denna lilla (4545 g) blir om ett par år!
Ja det är många F, i kullen är det nu L, C, F, F, F, F, och F :) inte lätt att hänga med när jag bara skriver F, men det får ni stå ut med! En jätte fin familj med massa kärlek! Puss på er alla!!!!
Ja, vad ska vi sen hitta på under helgen? nån som har några förslag? tror det blir raggarrunda till Gammelstad/sunderbyn, har ni nåt emot det tro :) och vips är vi på v. 12 och då är det ett stort äventyr som väntar!
enna vecka har vart rätt arbetssam trots att jag vart ledig måndag. 2 pass på måndag, 2 pass på tisdag , två Dss på onsdagen och 1 idag... vissa pass är inte jätte fysiskt jobbiga, men fruktansvärt mentalt krävande. En ny grupp i tisdags och en annan grupp i tisdags med barn där en pojke plötsligt öppnar sig om väldigt jobbiga saker. Jobbigt, men nyttigt möte i går, och som vanligt massa strul fram och tillbaka på jobbet vilket är daglig verksamhet. Det är en otroligt bredd på det som händer på mitt kontor och vi är 4 personer vars arbetsuppgifter på ett eller annat sätt går in i varandra och ibland inte alls ska gå in i varandra. Bara det kan bli mkt jobb ibland. ex skriver jag dagligen upp listor på vad som måste göras denna dag, men mitt i allt ringer telefonen och man måste byta inriktning, mitt i det samtalet landar ett papper på skrivbordet som måste skickas vidare eller behandlas omgående. rätt vad det är så får jag en massage och hips vips så var dagen slut och på lappen hade enbart 2 av 7 punkter behandlats. Detta scenario är dagligen aktuellt i viss mån och jag gissar att det stämmer in på många arbetsplatser. men det gör också att man blir ruskigt stressad över den listan man inte han behandla!
Nu ska jag äta frukost och umgås med bästa prins A som för tillfället INTE hade fått gå genom kyrkgången med mig.. blåtira efter gårdagens innebandy.. bild kommer sen! Ojojoj...
Ha en bra dag alla!
fredag betyder helg.. idag!
Idag skiner solen med all sin kraft, jag är ombytt till underställ och nu är det bara sista ansträngningen som behövs för att ta sig ut till skidspåret... tänkte försöka mig på en lite längre tur idag.. åka på lugnt dock, då jag fortfarande snorar rätt bra... vädret är verkligen perfekt och -4 grader gör att skidorna förmodligen kommer flyga fram (eller?).
Inbjudningskorten är postade, klänning är köpt, skor är köpt, ring är snart färdig och A:s kläder återstår av det stora... tänk, jag är nästan redo för vigsel nu :) nedräkningen har börjat HAHA!
Annars är det inte så mkt som har hänt de senaste veckorna. vart förkyld igen, pulat på hemma, varit trött och varit sjukt social de senaste dagarna. Är nog halvtiden och solljuset som gör att energin och glädjen att kajka runt infinner sig igen :) jag tackar och tar emot, men här i hemmet blir mindre gjort!
så ta hand om er där ute nu... i morgon är en annan dag (förhoppningsvis fullt av sol och värme igen!)
Kram
jag pysslade igår...
... men väl en liten överraskning till A när han komm hem...
inte helt klart, minst ett varv kvar (det får man för att man inte "ids" grunda!
han blev glad och jag blev glad... så ick han också middag (lax och ris) och en myskväll i soffan. Min vana trogen så somnade jag ifrån OS och missade (IGEN) medaljer...
Det ser ut att bli ett bra os för oss... 3 guld, 1 silver och 2 brons än så länge väl?
min fina (?) ryggtavla.... i morgon ska jag till doktorn igen.. å då mina vänner.. får jag duscha och skrubba ryggen igen!! bastu tro :)
Idag är det fullspäkat schema... viktiga saker på agendan...
A hängde upp en ny tavla i veckan.. jag är supernöjd.. vad tror ni? den hänger i källaren i gillsetugan och brevid den kommer det förmodligen upp en ny flygplanstavla under våren...
Se och njut!
Nu måste jag få fyr på brasan.. en viktig sak: hålla huset varmt i kylan!! :)
puss å kram på er där ute!
Lördag morgon
Kanske beror denna pigghet i att jag somnade på soffan framför os, före 9 igår! Detta innebar också att jag missade.. ja hela jäkla OS-programmet i princip. Fick se Sveriges 1-0 mål mot vitrysslad och lite lets dance.. (OS?), men sen vaknade jag av att A väcker mig halv tolv och kommenderar mig i säng :)
nu i efterhand när jag uppdaterat mig om resultat i OS så minns jag vagt att han faktiskt berättade om Os-silvret, kraschen och "nästanfiaskot" av Tre kronor.. men i morse visste jag nada :)
En till medalj till Sverige genom Anna Haags silver.. Vilken tjej det också är.. hon har verkligen fått det hon förtjänar nu, medalj och en massa lovord. Hon slog ju igenom, dessvärre (?) samtidigt som Charlotte Kalla, vilket innebar att fokus ändå var på Kalla. Men samtidigt kanske det har varit positivt för Anna, då hon inte haft samma press på sig av oss galna OS-svenskar :)
Nu har hon dock en silvermedalj och folkets kärlek med sig hem till Sverige.. och vet ni: OS är inteslut än :)
Efter måndagens kanonstart av Charlotte Kalla så har medaljerna verkligen avlöst varandra.. Ett till guld genpm Björn Ferry (vilket lopp jag inte såg) och en krasch (såg den!) och en sensationell bronspeng till Anja Persson (missade den så klart).. och så nu Anna Haags guld...
JAg är djupt imponerad av tjejerna och killen.. helt fantastiskt.. Anja som trots smällen reser sig, brottar sig igenom smärtan och med ett psyke av, ja nåt mysko, så åker hon.. Kanske inte supervettigt med tanke på att det finns en framtid efter skidåkningen, vad hade hänt om hon kraschat igen?! Men hon gjorde det och gladare Anja har man sällan sett!!!
Skidskyttarnas OS ( om man bortser från Ferry) har ju inte varit det bästa... jag lider med Helena Jonsson som hade så höga förväntningar på sig själv och av oss, och jag hoppas innerligt att vi får se henne på OS 2014 med mer rutin och kunskap om vilja känslor OS för med sig.. (jag som har varit där flera år vet ju verkligen hur det är) Nej, men man får lyssna på proffsen och bara hoppas att hon avslutar världscupen med nytt självförtroende och vinner hem den! OS är ju inte slut ännu, kanske kommer hon tillbaka!
Annars då?
Det är mycket OS-snack i vår lilla familj, och på jobbet och mellan kompisar... 1 vecka kvar så ska vi sen prata om annat :)
En helt vanligt jobbvecka har lunkat (läs speedat) sig förbi.. När måndagen är avklarad så är det plötsligt fredag igen. Haft en massa strul på jobbet och sånt som tar onödig energi, men men, det löser sig nog nästa vecka... Tjusningen med att jobba med massor av människor!! eller inte...
I går avslutade vi i alla fall veckan med lunch ute tillsammans.. Jag hade verkligen inte tankarna i några positiva banor när vi gick dit, men när magen fyllts av god mat och kollegorna lockat till massor av skratt så var fredagen räddad! Tack för det!! Vips var klockan över två och Korpen Luleå hade " left the building)
I torsdags fick vi också en ny liten Kille i gänget... J och R fick sin andra pöjk och tredje totalt.. Tänk, lilla M är storebror.. herregud vad tiden går fort alltså... Jag har inte pratat med J ännu, men jag har hållt tummarna varje dage sen lördags att det ska vara en snabb och smärtfri (?) förlossning denna gång... gissar att så inte var fallet men hoppas kan man alltid...
Förra veckan, 10/2 (som så många andra) Tittade också lilla O ut i solljuset... E och J fick sin förstfödde son, och OJ så söt han är.. till veckan hoppas jag att vi får hälsa på där.. jag har ju vart snorig ännu denna vecka och inte velat vara nära knyttet :)
Nu väntar jag bara på H:s och P:s 5:e gemensamma bebbe och så instruktörs S förstfödda... sen ska februaris barn vara förlösta tror jag, om jag inte glömt nån så klart...
Förra veckan kompade jag fredagen och på torsdagen begav vi oss mot tornedalen.. När vi klev in genom dörren vid halv tio hos mamma och pappa var det LJUVLIGT att se mammas gladd förvånade ansikte när hon sa "SE hän on Maria ja Ante" (det är ju Maria och Ante)
Pappa hade lyckats hålla resan hemlig (förlåt pappa, men det trodde jag inte) och vi fick den effekt vi hoppats på. Tror mamma är lite kontrollmänniska också, för hon var så bekymrad över att det inte fanns min mjölk och en obäddad säng *skrattar* JA, du älskade mamma, vi överlevde ju ändå!
Fredagen tillbringade vi i Pajala i många timmar, shoppade kläder till både herr och blivande fru A, satt hos en R och J med värkar, ja bara J med värkar... Tänk jag trodde att bebben skulle komma redan på lördagen den 13, men tji fick vi... Sen myste vi på hemma under kvällen... spelade kort så klart och tittade lets dance.
Under lördagen var det ett längre strmavbrott i stora delar av norrbotten, tror dom sa att det var ca 7000 hushåll som drabbades... då insåg jag hur mycket vi är beroende av strömmen (nej inte er S och D :)) kaffe? neeeej, det gick ju inte, mat? icke.. OS-invigning i repris? ICKE (katastrof :) ) Handla mat? nopp..få upp den elektriska garageporten? Icke sa nicke (tur att den går att öppna manuellt också iof) mamma och pappa har en stor tulikivi- ugn, vilket gjorde att vi höll oss varma och faktiskt hade kunna värma mat i också. men var och hälsade på morbror och hans fru i Pajala, vilka har fjärrvärrme.. tror ni det var varmt i huset deras? Nope.. täckbyxorna åkte aldrig av, men däremot kom strömmen tillbaka när vi var där, vilket gjorde att kaffet smakade extra gott när det serverades!
Ikea besöktes på vägen hem och hundringarna flög iväg lika fort som vanligt på det bygget... Nå bara saker vi behövde denna gång :) Eller?
En till sak som har varit i veckan är mitt besök på hud i SUS... En doktor träffade jag, som inte lät mig prata så mycket, men som berättade massor om eksemen...
när jag gick från mottagningen så hade jag klisterlappar på ryggen med prover och en order om att inte få duscha eller svettas om ryggen... Får se vad resultatet visar på måndag när jag ska tillbaka..
Ser dock lite rolig ut med tre remsor på ryggen, fulla i prickar...
Nu är det dags att sätta in fler pinnar i brasan och ta skurtrasan i handen.. i vårt hem, här är det faktiskt riktigt dammigt just nu.. huga... A har dammsugit över- och källarplan i går, så nu är det min uppgift att ta det sista... tror jag ska ta bastun också idag och riktigt skrubba den med såpa... (enda gången jag fixar att använda såpa, när man rengör bastun, där hör det hemma´, ja om man bortser från när man byter däck i moppen, då kommer det också väl till pass :)
HA en ljuvlig lördag allesammans och frys inte ihjäl, vi hade -24.8 grader när jag steg upp (elräkningen tickar allt för snabbt iväg just nu)
NJut och passa på att skratta också, det lyfter tillvaron :)
Kram
OS GUUUULD!!
Grattis!!!!!
